22.12.09

emo goes country

"Six lanes
Taillights
Red ants marchin' into the night
They disappear to the left and right again"

Malmö mörknar utanför fönstret, det snöar och regnar om vartannat. Passande, även om det är ungefär samma pissväder som alltid alltid här, dock med ett litet gästspel av snöflingor. Det jag kommit till insikt om det senaste halvåret är hur lite jag faktiskt trivts i en stad som Malmö. Det finns inget förutom ett fåtal personer som lockar mig längre med den stad som en gång för länge sen kändes så exotisk, spännande och avlägsen. Nu är den bara...ja...ointressant är väl det bästa ord jag kan komma på. Staden är stor, större än någon annanstans jag bott hittills, men samtidigt är det så att jag ändå bara rört mig inom ett så begränsat område att det inte spelat nån roll. Malmö har inget att erbjuda mig oavsett sin storlek jämfört med Borås, Karlstad eller var fasen som helst.

"Another supper from a sack
A ninety-nine cent heart attack
I got a poundin' head and an achin' back
And the camel's buried in a big straw stack"

Naturligtvis har inte de senaste månaderna varit de mest stimulerande i mitt liv heller. Snarare har det känts som att nån tryckt på stora paus-knappen och att allt blivit nån sorts existentiellt vakuum som bara gjorts uthärdligt genom telefonsamtal, laptopen och en bror som ställt upp above and beyond. Den emotionella berg-och dalbanan spöar både Balder och Six Flags vilken dag som helst. Men jag vill inte åka berg- och dalbana längre. Jag är så trött, så jävla trött. På allt. På att sova på en soffa, på jobbsökande, på Elan, på att laga mat till bara mig själv, till att inte ha mina ägodelar omkring mig, men kanske främst på att inte veta vad jag ska göra från en vecka till en annan.

"But all this glitter is gettin' dark
There's concrete growin' in the city park
I don't know who my neighbors are
And there's bars on the corners and bars on my heart"

Så det är nog det Malmö representerar för mig. Ett betongfängelse för både kropp och själ . Det knäcker den bäste, och det känns ibland som att man inte orkar hålla huvudet över vattenytan länge till, och jag hade nog inte orkat om inte hennes röst varit den krycka och det stöd som behövdes. Men ett förhållande över mobiltelefoner är inte det samma som riktig närhet.

"I'm gonna live where the green grass grows
Watchin' my corn pop up in rows
Every night be tucked in close to you
Raise our kids where the good Lord's blessed
Point our rocking chairs towards the west
Plant our dreams where the peaceful river flows
Where the green grass grows"

Jag längtar verkligen bort härifrån. Ljung är som en dröm jag bara flyktigt får ta del av då och då i små korta stulna ögonblick. Men det är ju där jag vill vara. Jag sitter hela tiden och väntar på att telefonen ska ringa och att nån äntligen bestämt sig. Jag vill vakna i Ljung bredvid henne och hunden, med öppna fält utanför fönstret, riktig skog två minuter bort (ingen jävla Pildammsparken). Ja, själva motsatsen till Malmö och allt vad Malmö representerar.

Where the green grass grows.

Inga kommentarer: