special bulletin

Jag har sett framtiden och den kallas Avatar. i 3D dessutom, med fula glasögon och allt (dock ej i papp med röda och gröna glas vilket lustigt nog gjorde mig en smula besviken). Det var svårt att hålla förväntningarna på en rimlig nivå, speciellt efter att ha läst recensioner på exempelvis metacritic.com. Samtidigt är jag ju inte direkt den mest lättflirtade. Alex har ju kallat mig filmsnobb både en och två gånger. Och ja, hardcore-cynikern i mig skulle kunna kalla den för "Pocahontas med explosioner", inte minst för den katastrofalt usla sången som ligger över sluttexterna. Det enda som saknades var en lustig sidekick som snubblar och fastnar i saker hela tiden med röst av Eddie Murphy. Visst finns det saker i den som känns lite si och så,

men ärligt...

Gick jag på Avatar för att se ett introspektivt Bergmanskt drama om människans ständigt närvarande dödsångest?

Så fan heller.

Jag ville se fantasivärldar så som jag aldrig sett dem förut, specialeffekter som får Lord of the rings-trilogin att se ut som pixliga Youtubevideos, 3D-effekter, två timmar och fyrtiofem minuters total eskapism. Och vill man ha det, då finns det inte någon annan film hittills som ens kommer i närheten av Avatar. Inte ens nära.

Jag skulle kunna prata om att storyn egentligen är ganska banal, och liknar allt från redan nämnda Pocahontas till Dansar med vargar. Eller att den inte är särskilt nyanserad, antingen är man übergod eller überond. Eller att ingen direkt kommer att vinna en Oscar för bästa skådespelare.

Men det är inte det som är grejen.

Film när den är som bäst ger oss upplevelser som vi tar med oss även när ljuset tänds och eftertexterna börjar rulla. Om det är så att vi som publik skrattar, gråter, lider, skräms eller överhuvudtaget känner något annat än "betalade jag verkligen för den här skiten?" fyller filmen en funktion och filmteamet gjort sitt jobb. Och när det gäller Avatar, då har de sannerligen gjort sitt jobb.

För det James Cameron gjort med Avatar är hans absoluta magnum opus, hans storverk som i princip slår undan benen på allt vad Michael Bay, Zack Snyder, George Lucas, Steven Spielberg och alla de andra regissörerna presterat under sina karriärer.

Cameron har aldrig varit främmande för att göra film med hjälp av ny teknik. Terminator 2 var bländande på sin tid, precis som Titanic eller för den delen Aliens. Men med Avatar tar han allting tre steg längre än vad någon gjort tidigare. För medan man rent intellektuellt vet att Pandoras djungler inte finns på riktigt, eller att Na'vi-folket bara är 3D-animationer av mo-cappade skådespelare är illusionen så vansinnigt trovärdig att man ska vara glad att man redan sitter ner när filmen börjar ta fart och Sam Worthingtons rollfigur tar sina första steg i sin avatar och trampar ut i djungeln. För där, precis i det ögonblicket är Avatar filmmagi när det är som bäst.

När man tror på det man ser trots att man vet att det inte finns.

När man känner för något som inte existerar.

När filmen får ens inre nörd att göra baklängesvolter av glädje samtidigt som cynikern vackert får kapitulera och ta av sig hatten för varenda person som varit inblandad i filmen.

Precis där, där sorterar vi in Avatar.

Men storheten i filmen ligger inte i någon enskild del, utan i helheten. Visst, specialeffekterna och datoranimationerna är det snyggaste som hittills presterats i Hollywood, men för mig är det att det inte bara handlar om ett visuellt spektakel eller teknikfjanteri utan att man till 200% känner att Avatar är en produkt av Camerons kärlek - till äventyr, till drömmar, till film som den konstform som lättast får oss att bli barn på nytt och bara häpnas och förundras.

Är det den bästa film jag sett någonsin? Knappast, men jag skulle nog dra till med top 10.

Är det en av de mest underhållande? Mycket möjligt, till och med ganska troligt.

För att anknyta till ovanstående, är det den film jag kommer att minnas bäst från 2009 och under lång tid framöver? Definitivt.

Jag längtar redan tills jag ser den igen.