2.1.10

Årets första!

Efter lite julskinkeinducerad stiltje med lätta toner av glögg, saffran och bastu så är jag nu tillbaka in full force. Först ut, DIMDB! Nu också med en lite förenklad betygskala från 1-5 där 1 naturligtvis är lägst och 5 är högst, med möjlighet till plus och minus om nödvändigt. Varför? För att jag kan och vill. Dock orkar jag inte länka IMDB och sånt där, det får ni leta upp själva om ni behöver.


Så fightfans, here we go!

Lord of the rings – fellowship of the ring / the two towers

Ni vet vad den här handlar om. Halvfigurer, dvärgar småväxta, en skäggig Viggo och en spetsörad Orlando Bloom är ute och går över Brokeback Mountain Midgård. Men ack så välgjort det är, även om tekniken delvis sprungit ikapp och om (James Cameron, jag tittar på dig!). Fortfarande imponerande men jag hävdar fortfarande att de inte riktigt förtjänar riktigt så höga noteringar på IMDB. 4 skägg av 5.

Undisputed 2

Michael Jai White må vara en duktig kampsportare, men särskilt bra skådespelare är han allvarligt talat inte. Det var kanske delvis därför Black Dynamite var en sån överraskning. Undisputed 2 är en extremt klassisk ”karatefilm” även om man försökt att få till nån sorts MMA-stil över den. Funkar naturligtvis skitdåligt. Filmen har ett visst underhållningsvärde, men mer än 2 hopprundsparkar får den inte.

Taking of Pelham 123

En thriller som inte är särskilt spännande eller en actionfilm där det inte händer särskilt mycket. Att genrebestämma en film som inte lyckas med nåt den vill åstadkomma är inte lätt. Däremot är betyget betydligt lättare - En avslagen 2:a.

Sherlock Holmes

Jag gillar Guy Ritchie. Jag gillar Robert Downey Jr. Jag gillar Sherlock Holmes i 2010 års version. Den är inte det bästa som gjorts, men 2 timmars solid underhållning och en oundviklig uppföljare ger i alla fall en 3+ i betyg. Och en vildsint protesterande flickvän.

Where the wild things are

Den här är jag lite kluven till. Jag minns bokens teckningar, men inte själva storyn från när jag var liten, men filmen är ett eget väsen skilt från boken, och ska nog betraktas som så. Den är stundtals löjligt vacker, och vildningarna är underbart trovärdiga, men på nåt sätt känns hela filmen så….ljummen. Jag blir aldrig så förtrollad och hänförd som jag vill bli. Kanske lovade trailen för mycket.? Kanske hade jag för stora förväntningar? 3 emo-luggar blir betyget i alla fall.

The Hangover

Det tog ett jäkla tag innen jag såg den här. Kanske för att alla omtalade den som en av årets bästa, och definitivt en av årets bästa komedier. Och visst är den rolig, tror till och med att den blir ännu roligare ju fler gånger man ser den. 3+ med chans på en 4 efter att ha sett den ett par gånger. Repliken ”Tigers love pepper. Hate cinnamon” är dock värd hur mycket som helst.

Twilight: New Moon

Jag är i motsats till vad alla verkar tro om mig enormt lättroad. Men gäsp vad den här var tråkig. Det händer ju för h-vete inte nånting! Sluta böla om Edward din lilla ungjävel, och vad är så hett med Bella? Kan nån förklara? Och ett trött och sömnigt berättande bådar inte gott för framtiden för Chris Weitz som tydligen inte kan regissera sig ur barnboksträsket om hans liv så hängde på det. 2 långtråkigt glittrande vampyrer blir betyget.

Death Warrior

Om man vill ha bevis på att MMA-fighters inte ska göra film, look no further. UFC-stjärnor som Rampage Jackson, Rashad Evans, Keith Jardine och en av mina absoluta favoritfighters, George St. Pierre, gör bort sig i ännu en film. Har Martin Ingvar rätt när det gäller upprepat våld mot huvudet? Hoppas att han inte ser den här, för då har han ett starkt argument för sin sak. Det är med sorg i hjärtat jag sätter årets första 1:a.

Inga kommentarer: