jag är en produkt av konsumtionssamhällets tvångsäktenskap med marknadsekonomin, ett barn uppfött med jinglar och tv-reklam som soundtrack till bröstmjölksersättningen det multinationella företaget bedömt vara det mest kostnadseffektiva näringsintaget den här månaden (glöm inte rabattkupongen). Det vore onaturligt för mig och mina bröder och systrar att inte söka bekräftelse genom att tråna efter ännu en kväljande varumärkesdränkt vidunderlig maskin vi bara inte kan leva utan, men som vi klarade oss alldeles utmärkt utan för en dag, en vecka, en månad sedan. Detta medan vi sitter med våra avbetalningsslavkontrakt - inte längre på laptops, platt-TVs eller mobiltelefoner, utan på våra liv - och dricker alldeles för dyrt och alldeles för blaskigt kaffe och läser om vem det nu är som är inne just den här minuten i det populärkulturella kollektiva medvetandet. Jung skulle vara både stolt och troligen förskräckt av att hans kollektiva medvetande som binder ihop människor över hela klotet bara innehåller våra samlade intryck av vem som ställt till mest skandaler i Hollywood och inte, ja, vad skulle det innehållit egentligen?
Jag vet inte längre, jag har varit alldeles för upptagen men nöjesjournalistisk hetsätning för att ens engagera mig i nåt som ens liknar ett äkta försökt att bry mig om någonting annat än mig själv och mina ägodelar. Köpcentret är vår tids katedraler och internet vårt evangelium. Herre, ditt namn är VISA. Jag vill ha en SUV. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar