flyttdags

eftersom det är nytt år känns det bra med en relaunch av bloggen, fast på ny adress:

www.bonjourparesse.wordpress.com

Årets andra!

Så här runt årsskiftet dyker det alltid upp en massa listor om allt möjligt , så även här. Håll till godo!

Årets maträtt: Fläskpannkaka – en klassiker som bäst avnjuts med rårörda lingon och ett glas mjölk.

Årets matträtt: Ben Henderson vs. Donald Cerrone – MMA när den är som bäst. Så sjukt tekniskt, så atletiskt, så grymt bra. 5 ronder av den bästa grappling/BJJ som någonsin visats. För de som inte tycker att kampsport bara är dumhuven som slår varandra på käften, se och lär. Finns på youtube på en dator nära dig.

Årets gnissel: Converge ”axe to fall” visar att gammal är äldst när det gäller att skpaa världens vackraste oljud. Vissa hör ljudet av en rasande byggnadsställning, jag hör ett band i sitt livs form.

Årets underbart är kort: Defeaters ”lost ground” tar koncept-albumet till nya höjder. Att göra en EP om en hemvändande andra världskriget-veteran visar sig vara bland det bästa ett amerikanskt hardcoreband kan göra år 2009.

Årets himmelrike: Stationsvägen 16 B, 524 41 Ljung.

Årets Juno: (500) Days of Summer. Så bra. Så bäst. Så rätt.

Årets komedi: Zombieland. Zombies, Bill Murray, Woody Harrelsson. Ibland behövs inte så mycket mer.

Årets teknikpryl: iPhone 3GS. Gudars skymning vilket mästerverk. Men Apple, batteritiden, wtf?!?

Årets comeback: Batman, och då tänker jag på Batman: Arkham Asylum som visade att ett TV-spel om Batman inte alls behöver vara bedrövlig dynga. Tack Rocksteady, jag ser fram mot uppföljaren.

Årets ”Men-lägg-av”: TV-spelsbranschen som inte riktigt verkar ta det här med att hålla releasedatum och istället skjuter upp och ÄNDÅ levererar produkter som måste patchas till höger och vänster hela tiden.

Årets roligaste förolämpning: "Din mammas hemsida är inte värd avgiften"

Årets första!

Efter lite julskinkeinducerad stiltje med lätta toner av glögg, saffran och bastu så är jag nu tillbaka in full force. Först ut, DIMDB! Nu också med en lite förenklad betygskala från 1-5 där 1 naturligtvis är lägst och 5 är högst, med möjlighet till plus och minus om nödvändigt. Varför? För att jag kan och vill. Dock orkar jag inte länka IMDB och sånt där, det får ni leta upp själva om ni behöver.

Så fightfans, here we go!

Lord of the rings – fellowship of the ring / the two towers

Ni vet vad den här handlar om. Halvfigurer, dvärgar småväxta, en skäggig Viggo och en spetsörad Orlando Bloom är ute och går över Brokeback Mountain Midgård. Men ack så välgjort det är, även om tekniken delvis sprungit ikapp och om (James Cameron, jag tittar på dig!). Fortfarande imponerande men jag hävdar fortfarande att de inte riktigt förtjänar riktigt så höga noteringar på IMDB. 4 skägg av 5.

Undisputed 2

Michael Jai White må vara en duktig kampsportare, men särskilt bra skådespelare är han allvarligt talat inte. Det var kanske delvis därför Black Dynamite var en sån överraskning. Undisputed 2 är en extremt klassisk ”karatefilm” även om man försökt att få till nån sorts MMA-stil över den. Funkar naturligtvis skitdåligt. Filmen har ett visst underhållningsvärde, men mer än 2 hopprundsparkar får den inte.

Taking of Pelham 123

En thriller som inte är särskilt spännande eller en actionfilm där det inte händer särskilt mycket. Att genrebestämma en film som inte lyckas med nåt den vill åstadkomma är inte lätt. Däremot är betyget betydligt lättare - En avslagen 2:a.

Sherlock Holmes

Jag gillar Guy Ritchie. Jag gillar Robert Downey Jr. Jag gillar Sherlock Holmes i 2010 års version. Den är inte det bästa som gjorts, men 2 timmars solid underhållning och en oundviklig uppföljare ger i alla fall en 3+ i betyg. Och en vildsint protesterande flickvän.

Where the wild things are

Den här är jag lite kluven till. Jag minns bokens teckningar, men inte själva storyn från när jag var liten, men filmen är ett eget väsen skilt från boken, och ska nog betraktas som så. Den är stundtals löjligt vacker, och vildningarna är underbart trovärdiga, men på nåt sätt känns hela filmen så….ljummen. Jag blir aldrig så förtrollad och hänförd som jag vill bli. Kanske lovade trailen för mycket.? Kanske hade jag för stora förväntningar? 3 emo-luggar blir betyget i alla fall.

The Hangover

Det tog ett jäkla tag innen jag såg den här. Kanske för att alla omtalade den som en av årets bästa, och definitivt en av årets bästa komedier. Och visst är den rolig, tror till och med att den blir ännu roligare ju fler gånger man ser den. 3+ med chans på en 4 efter att ha sett den ett par gånger. Repliken ”Tigers love pepper. Hate cinnamon” är dock värd hur mycket som helst.

Twilight: New Moon

Jag är i motsats till vad alla verkar tro om mig enormt lättroad. Men gäsp vad den här var tråkig. Det händer ju för h-vete inte nånting! Sluta böla om Edward din lilla ungjävel, och vad är så hett med Bella? Kan nån förklara? Och ett trött och sömnigt berättande bådar inte gott för framtiden för Chris Weitz som tydligen inte kan regissera sig ur barnboksträsket om hans liv så hängde på det. 2 långtråkigt glittrande vampyrer blir betyget.

Death Warrior

Om man vill ha bevis på att MMA-fighters inte ska göra film, look no further. UFC-stjärnor som Rampage Jackson, Rashad Evans, Keith Jardine och en av mina absoluta favoritfighters, George St. Pierre, gör bort sig i ännu en film. Har Martin Ingvar rätt när det gäller upprepat våld mot huvudet? Hoppas att han inte ser den här, för då har han ett starkt argument för sin sak. Det är med sorg i hjärtat jag sätter årets första 1:a.

emo goes country

"Six lanes
Taillights
Red ants marchin' into the night
They disappear to the left and right again"

Malmö mörknar utanför fönstret, det snöar och regnar om vartannat. Passande, även om det är ungefär samma pissväder som alltid alltid här, dock med ett litet gästspel av snöflingor. Det jag kommit till insikt om det senaste halvåret är hur lite jag faktiskt trivts i en stad som Malmö. Det finns inget förutom ett fåtal personer som lockar mig längre med den stad som en gång för länge sen kändes så exotisk, spännande och avlägsen. Nu är den bara...ja...ointressant är väl det bästa ord jag kan komma på. Staden är stor, större än någon annanstans jag bott hittills, men samtidigt är det så att jag ändå bara rört mig inom ett så begränsat område att det inte spelat nån roll. Malmö har inget att erbjuda mig oavsett sin storlek jämfört med Borås, Karlstad eller var fasen som helst.

"Another supper from a sack
A ninety-nine cent heart attack
I got a poundin' head and an achin' back
And the camel's buried in a big straw stack"

Naturligtvis har inte de senaste månaderna varit de mest stimulerande i mitt liv heller. Snarare har det känts som att nån tryckt på stora paus-knappen och att allt blivit nån sorts existentiellt vakuum som bara gjorts uthärdligt genom telefonsamtal, laptopen och en bror som ställt upp above and beyond. Den emotionella berg-och dalbanan spöar både Balder och Six Flags vilken dag som helst. Men jag vill inte åka berg- och dalbana längre. Jag är så trött, så jävla trött. På allt. På att sova på en soffa, på jobbsökande, på Elan, på att laga mat till bara mig själv, till att inte ha mina ägodelar omkring mig, men kanske främst på att inte veta vad jag ska göra från en vecka till en annan.

"But all this glitter is gettin' dark
There's concrete growin' in the city park
I don't know who my neighbors are
And there's bars on the corners and bars on my heart"

Så det är nog det Malmö representerar för mig. Ett betongfängelse för både kropp och själ . Det knäcker den bäste, och det känns ibland som att man inte orkar hålla huvudet över vattenytan länge till, och jag hade nog inte orkat om inte hennes röst varit den krycka och det stöd som behövdes. Men ett förhållande över mobiltelefoner är inte det samma som riktig närhet.

"I'm gonna live where the green grass grows
Watchin' my corn pop up in rows
Every night be tucked in close to you
Raise our kids where the good Lord's blessed
Point our rocking chairs towards the west
Plant our dreams where the peaceful river flows
Where the green grass grows"

Jag längtar verkligen bort härifrån. Ljung är som en dröm jag bara flyktigt får ta del av då och då i små korta stulna ögonblick. Men det är ju där jag vill vara. Jag sitter hela tiden och väntar på att telefonen ska ringa och att nån äntligen bestämt sig. Jag vill vakna i Ljung bredvid henne och hunden, med öppna fält utanför fönstret, riktig skog två minuter bort (ingen jävla Pildammsparken). Ja, själva motsatsen till Malmö och allt vad Malmö representerar.

Where the green grass grows.

special bulletin

Jag har sett framtiden och den kallas Avatar. i 3D dessutom, med fula glasögon och allt (dock ej i papp med röda och gröna glas vilket lustigt nog gjorde mig en smula besviken). Det var svårt att hålla förväntningarna på en rimlig nivå, speciellt efter att ha läst recensioner på exempelvis metacritic.com. Samtidigt är jag ju inte direkt den mest lättflirtade. Alex har ju kallat mig filmsnobb både en och två gånger. Och ja, hardcore-cynikern i mig skulle kunna kalla den för "Pocahontas med explosioner", inte minst för den katastrofalt usla sången som ligger över sluttexterna. Det enda som saknades var en lustig sidekick som snubblar och fastnar i saker hela tiden med röst av Eddie Murphy. Visst finns det saker i den som känns lite si och så,

men ärligt...

Gick jag på Avatar för att se ett introspektivt Bergmanskt drama om människans ständigt närvarande dödsångest?

Så fan heller.

Jag ville se fantasivärldar så som jag aldrig sett dem förut, specialeffekter som får Lord of the rings-trilogin att se ut som pixliga Youtubevideos, 3D-effekter, två timmar och fyrtiofem minuters total eskapism. Och vill man ha det, då finns det inte någon annan film hittills som ens kommer i närheten av Avatar. Inte ens nära.

Jag skulle kunna prata om att storyn egentligen är ganska banal, och liknar allt från redan nämnda Pocahontas till Dansar med vargar. Eller att den inte är särskilt nyanserad, antingen är man übergod eller überond. Eller att ingen direkt kommer att vinna en Oscar för bästa skådespelare.

Men det är inte det som är grejen.

Film när den är som bäst ger oss upplevelser som vi tar med oss även när ljuset tänds och eftertexterna börjar rulla. Om det är så att vi som publik skrattar, gråter, lider, skräms eller överhuvudtaget känner något annat än "betalade jag verkligen för den här skiten?" fyller filmen en funktion och filmteamet gjort sitt jobb. Och när det gäller Avatar, då har de sannerligen gjort sitt jobb.

För det James Cameron gjort med Avatar är hans absoluta magnum opus, hans storverk som i princip slår undan benen på allt vad Michael Bay, Zack Snyder, George Lucas, Steven Spielberg och alla de andra regissörerna presterat under sina karriärer.

Cameron har aldrig varit främmande för att göra film med hjälp av ny teknik. Terminator 2 var bländande på sin tid, precis som Titanic eller för den delen Aliens. Men med Avatar tar han allting tre steg längre än vad någon gjort tidigare. För medan man rent intellektuellt vet att Pandoras djungler inte finns på riktigt, eller att Na'vi-folket bara är 3D-animationer av mo-cappade skådespelare är illusionen så vansinnigt trovärdig att man ska vara glad att man redan sitter ner när filmen börjar ta fart och Sam Worthingtons rollfigur tar sina första steg i sin avatar och trampar ut i djungeln. För där, precis i det ögonblicket är Avatar filmmagi när det är som bäst.

När man tror på det man ser trots att man vet att det inte finns.

När man känner för något som inte existerar.

När filmen får ens inre nörd att göra baklängesvolter av glädje samtidigt som cynikern vackert får kapitulera och ta av sig hatten för varenda person som varit inblandad i filmen.

Precis där, där sorterar vi in Avatar.

Men storheten i filmen ligger inte i någon enskild del, utan i helheten. Visst, specialeffekterna och datoranimationerna är det snyggaste som hittills presterats i Hollywood, men för mig är det att det inte bara handlar om ett visuellt spektakel eller teknikfjanteri utan att man till 200% känner att Avatar är en produkt av Camerons kärlek - till äventyr, till drömmar, till film som den konstform som lättast får oss att bli barn på nytt och bara häpnas och förundras.

Är det den bästa film jag sett någonsin? Knappast, men jag skulle nog dra till med top 10.

Är det en av de mest underhållande? Mycket möjligt, till och med ganska troligt.

För att anknyta till ovanstående, är det den film jag kommer att minnas bäst från 2009 och under lång tid framöver? Definitivt.

Jag längtar redan tills jag ser den igen.

Sök! Sök! Sök!

Jag tycker det är viktigt att formulera sig på ett sätt som får människor att fastna och väcka nån sorts intresse och älskar välskriven copy i annonser, men ibland kan det ju bli lite ofrivillig humor över det hela.

Djurskötre i smågrisproduktion
Publicerad: 2009-12-15, Annons-ID: 1618479
Mellerud (Kommuninformation), 1 plats
Söker en livsnjutare för det är det vi håller på med, vi räddar liv och ser till att smågrisar mår bra tillsammans med suggan. Erbjuder en arbetsplats att utvecklas på. Äldre stallar kompletteras till våren med ett nybygge som du får vara med att planera arbetet i. Vi önskar att du som söker kan arbeta självständigt och är pigg på att lära nytt. Inte nödvändigt att du är fullt utbildad djurskötare utan rätt person på rätt plats kan vi lära. Alla svar är välkomna!

1. livsnjutare? intressant, aldrig hört bondelivet beskrivas riktigt på det sättet... men visst.
2. "Vi räddar liv"? här har vi ett praktexempel på det här med ofrivillig humor. det är ändå slaktdjur vi pratar om...

Dagens lärdom: Även Platsbanken kan roa en stackars understimulerad David ibland.

skavlan skaver

Från Petters eminenta blogg på Gamereactor, det är så sant som det är sagt. Skavlan är usel och att miljoner människor tittar varje vecka betyder ingenting. Majoriteten har inte bara oftast fel, de har ofta fullkomligt usel smak - annars hade boybands aldrig blivit stort:

Norsk talkshow på svensk TV
För mig kvittar det hur många gigantiska supergäster Skavlan lyckas attrahera, programmet är ändå uselt och programledaren dessvärre ganska talanglös. I helgen hade norsken Will Smith och frugan Jada Smith på besök och hela intervjun blev till pannkaka. Skavlan larvar sig, ställer urkorkade frågor och tycks helt sakna det fotfäste och intresse som jag antar att man som journalist måste ha för att få fram något vettigt i en intervju som denna.

DIMDB #5

Två snabba:

9 (2009) USA. Datoranimerad post-apokalyptisk Little Big Planet möter Terminator. Inte alls tokigt men inte heller lysande, 6 och en halv skumtomte.

The Blind Side (2009) USA. Tokkristen tokrik toksydstatare Sandra Bullock adopterar svart jätte som visar sig vara världens snällaste och samtidigt rena stridsvagnen ute på fotbollsplanen (och då pratar vi inte europeisk tåfjuttfotboll utan 20 kg skydd och hjälm och tacklingar som mest påminner om tågkollisioner). Och se på fasen om inte goe gamle country-favoriten Tim McGraw kan skådespela också, multibegåvad som han är som både kan rocka cowboyhatt och pikétröjor. Fast inte samtidigt. 7 skumtomtar , go Mississippi!